PEPPARKAKSGUMMAN

Vem gillar inte en pepparkaksgumma? Korinter till ögon och mössan på sned! Sjalen Pepparkaksgumman håller sin ägare varm - det trivs hon med! Kryddorna, ugnen, glöggen, sjalen, mössan, brasan, värmen - allt hänger ihop. Med varma yllegarner och lättare akryler blir hon lättsam och varm i samma personlighet och med guldglimten i ögat . Gumman är den pepparkakan man inte sjunger om. I barnvisan sjunger man om pepparkaksgubbar, tomten och grisen och bocken. Men var är pepparkaksgummorna? Patriarkatet i sången är total. Det vill Pepparkaksgumman ändra på. Hon vill inte bli en pepparkaksgubbe i kostym och hatt. Hon vill fortsätta vara feminin och ljuv och ändå synas, ta plats och bli lyssnad på och respekterad. Hon vill sätta sin pepparkaksfot på kartan. Hon vill åstadkomma något. Hon är vår tids hjälte. Hon är brun, hon är snygg, hon kommer från ett annat land (pepparkakeland), hon doftar kryddigt och hon vägrar bli bortglömd och nedtystad.

Pepparkaksgumman äger! Med mycket glasyr! Med mycket "extra allt"!

Doniazade Goes North - då kan det behövas en mössa!!

Den vackra Doniazade har fått det lite kyligt om öronen. Se den vackra ägarinnan insvept i sjalen strax innan kölden small till... nu kommer även mössan!

Carmencita

Carmencita är en av våra mest älskade visor ur den svenska visskatten, skriven av Evert Taube på 1920-talet. Vem kan inte se Fritjof och Carmencita framför sig i den argentiska tangon? Eldig. Intensiv. Inbjudande. Men, nej, Fritjof får inte sin Carmencita trots sina vädjanden:

Carmencita, lilla vän, akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar och kor
och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dig rik,
skaffa mig ett jobb i er butik.
Och när vi blir gifta söta ungar skall vi få, som kan dansa tango.

Mössan Carmencita har eldiga röda färger, påminner om såväl Eldslandet som den erotiska hetta som omger tangon - lovvika, akryl, ylleblandningar - allt finns i Carmencita.

/Åsa

RÖDLUVAN MÖSSA

Naturligtvis ska Rödluvan få sin egen mössa!!! Vilken färg? Hm... röd, kanske? Eftersom Rödluvan Mössa kom till inför en skidresa i början av april, fick hon en härlig pingstlilja som accessoar. Rödluvan, vet ju alla, var en modig tös som höll på att bli uppäten av vargen när hon skulle gå och hälsa på sin sjuka mormor. Den listige vargen tog sig dock först till mormors hus och åt först upp henne och sedan Rödluvan. Sagan finns i ett otal varianter och i de äldre versionerna slutar sagan med att Rödluvan blev uppäten, men i andra versioner räddas såväl mormor som Rödluvan ur vargens mage av en jägare. Visst är det konstigt att vi kvinnor, stora som små, inte ska kunna klara sig själva utan att bli räddade av en man?!

Nåväl, Sagosjals sagomössa Rödluvan passar endast på kavata, modiga kvinnor, flickor och kärringar. Hon är virkad i den mjukaste lovvikan och mår därför allra bäst av mycket varsam handtvätt.

Pingstliljan? Jo, pingstliljan är ju av släktet narcisser, egenkära individer med viss fåfänga och ärligt talat, visst krävs det ett visst mått av egenkärlek för att kunna stå upp för sig själv och sin sak. Och visst krävs det ett visst mått av fåfänga för att bära upp en Sagosjalmössa?

Maila sagosjal@hotmail.com för pris, frakt och leveransuppgifter.

/Åsa